Bland de värsta 30 minutrarna i mitt liv

har jag upplevt ikväll. Hanna kom in och åt, gick sedan ut typ tio i sex. Kvart i sju gick jag ut och tittade efter henne där hon brukar vara, ingen Hanna!!! Gick in en kortis och talade om att jag inte hittade henne. Gick ut igen, Noel som hon brukar leka med hade inte sett henne och hon var fortfarande inte där hon brukar vara. Nu kommer oron smygande, jag går hem. Tårarna börjar rinna, massa olika scenarion uppspelas i mitt huvud det ena värre än det andra. Jonas går ut och tittar efter henne, INGEN HANNA! Vi börjar fundera på hur man går till väga nu. Sofie går ut och kommer tillbaka efter ett tag och har hittat henne hos en kompis. Går dit och hämtar henne och pratar lite allvar. Till slut förstår hon hur orolig vi varit, säger förlåt efter att ha druckit välling och att nästa gång säger hon till var hon går.

Men fy fan alltså, detta vill jag ALDRIG vara med om igen!