Besökare

Besökare online idag månad totalt

Sidor

Välkommen upp i mitt klätterträd!

Mitt foto
Mitt namn är Malin Bergroth och det är här mina tankar och funderingar existerar. Jag är en glad tjej som har 5 barn. Sofie (95), Madeleine (97), Hanna (07), Lucas(10) och Nova(11).

söndag 22 januari 2017

ADD/ADHD och atypisk autism/asperger

Det är inte många som förstår min och andra familjers vardag och jag blir fruktansvärt rädd över samhällets dåliga vetskap om dessa funktionshinder och andra neuropsykiatriska funktionshinder (npf). Hela min familj har någon form av npf och vi kämpar dagligen med våra problem och svårigheter.

Jag har ADD och åtminstone drag av asperger, jag har hela mitt liv känt mig annorlunda och har fått kämpa för att få mina betyg i skolan. Hela min yrkesverksamma tid har jag känt mig annorlunda och att jag har svårt att klara mitt jobb, jag är trött i princip varje dag på jobbet pga ostruktur, bakgrundsljud, sociala situationer eller annat. Min energi är absolut aldrig på 100% inte ens när jag sovit ordentligt en hel natt och varenda sak jag gör tar mycket mer energi än för andra.

Mina barn har också npf, vissa enkeldiagnoser och vissa har dubbeldiagnoser. Jag har barn som mår dåligt och har ångest och hatar sina liv. Dessa barn säger med jämna mellanrum att de inte vill leva längre. På sistone har ett av barnen börjat visa tendenser av att skada sig själv, hittills är det bara att slå sig i huvudet och slå huvudet i golvet men detta kan eskalera snabbt. Samma barn slår mig och syskonen,  hen slår mig även ute i affärer och på stan dessutom skriker hen och lägger sig på golvet. Jag ser blickarna från allmänheten och mår dåligt, än så länge har inte barnet upptäckt hur folk tittar på oss. Men snart kommer även barnet att se dessa. Jag kan se deras tankar som är "vilket ouppfostrat barn", "vilken dålig mamma som inte kan uppfostra barnet", "vad är det för fel på det barnet", väldigt sällan ser jag en medlidsam blick eller förstående blick.

Det går inte en enda dag där jag känner att jag inte vet hur jag ska orka med att stödja mina barn resten av mitt liv. Att varje dag kämpa för att deras liv ska bli så bra som möjligt och samtidigt kämpa med min egen npf för att klara av att jobba överhuvudtaget. Vissa dagar önskar jag att npf verkligen var botbara sjukdomar som vissa i samhället tror, men tyvärr är det inte så och vore det så skulle vi alla tappa vissa av våra personlighetsdrag.

Jag vill med detta inlägg försöka få utomstående att förstå att allt är inte svart eller vitt och att nästa gång ni ser ett barn bete sig ouppfostrat kanske tänka efter och inte döma någon som ni inte känner. För ni har ingen aning om vilken ansträngning denna person gör.